Chartreuse Diffusion
Liqueur Chartreuse är i många avseenden en helt unik spritdryck, avgudad av många, och samlare är beredda att betala enorma summor för ovanliga buteljeringar.
Chartreuse är den enda spritdryck som fortsätter att utvecklas i smak efter buteljering. Där whisky, Cognac, calvados etc stannar upp helt efter destillering, fortsätter Chartreuse att utvecklas ungefär som ett vin. Kanterna blir mjukare, aromer utvecklas och den blir ännu mer komplex, detta trots att all Chartreuse redan är lagrad i åratal på fat.
Dessutom är det den enda spritdryck som har en naturligt grön färg, helt utan tillsatser, något som gett upphov till att Chartreuse också är en färg, främst i USA.
Det började för över 400 år sedan i Chartreux bergen utanför Grenoble där Kartuseanmunkarna har bevarat sitt likörrecept hemligt för omvärlden. Minst 130 olika örter sägs finnas i destillatet, men sanningen är väl bevarad inom murarna.
År 1605 fick Kartuseanmunkarna i klostret Vauvert utanför Paris en gåva av Francois Hannibal d’Estrées, marskalk i kung Henrik IV’s artilleri. Gåvan var ett gammalt recept på ett elixir som sades ge den som drack det ett långt liv. Munkarna i Vauvert kunde bara utläsa delar av det komplicerade receptet och skickade det därför till orderns huvudkloster ”La Grande Chartreuse i de franska alperna. Här samlade klostrets apotekare, broder Jerome Maubec 1737 örter från hela världen och utvecklade det recept för ” Elixir Vegetal de la Grande-Chartreuse” som 1764 modifierades till grön Chartreuse som vi känner den idag.
Varje år, 1605, vilket blir 16’e Maj, så firas 1605-Day världen över för att hylla ursprunget till Chartreuse.
År 1838 kompletterade munkarna sin gröna Chartreuse med en mildare och lite sötare likör vilken blev gul Chartreuse.
Idag är det endast två kartuseanmunkar, Dom Benoit och broder Jean-Jacques som känner till vilka 130 örter som receptet innehåller och i vilka proportioner de ska blandas. Varje år får de 18 ton av dessa levererade till klostret från hela världen, samt egna odlingar i omgivningen. Dessa skall sedan torkas, krossas och blandas i olika omgångar innan de transporteras till destilleriet i Voiron.
Innan likören slutligen tappas på flaska får den mogna på ekfat från Ryssland, Ungern eller Frankrike i munkarnas enorma lagringskällare som sträcker sig 164 meter under marken. Efter åratals lagring beroende på utgåva, är det munkarna och endast de, som avgör om likören är tillräckligt mogen för omvärlden.
Chartreuse är den enda spritdryck som fortsätter att utvecklas i smak efter buteljering. Där whisky, Cognac, calvados etc stannar upp helt efter destillering, fortsätter Chartreuse att utvecklas ungefär som ett vin. Kanterna blir mjukare, aromer utvecklas och den blir ännu mer komplex, detta trots att all Chartreuse redan är lagrad i åratal på fat.
Dessutom är det den enda spritdryck som har en naturligt grön färg, helt utan tillsatser, något som gett upphov till att Chartreuse också är en färg, främst i USA.
Det började för över 400 år sedan i Chartreux bergen utanför Grenoble där Kartuseanmunkarna har bevarat sitt likörrecept hemligt för omvärlden. Minst 130 olika örter sägs finnas i destillatet, men sanningen är väl bevarad inom murarna.
År 1605 fick Kartuseanmunkarna i klostret Vauvert utanför Paris en gåva av Francois Hannibal d’Estrées, marskalk i kung Henrik IV’s artilleri. Gåvan var ett gammalt recept på ett elixir som sades ge den som drack det ett långt liv. Munkarna i Vauvert kunde bara utläsa delar av det komplicerade receptet och skickade det därför till orderns huvudkloster ”La Grande Chartreuse i de franska alperna. Här samlade klostrets apotekare, broder Jerome Maubec 1737 örter från hela världen och utvecklade det recept för ” Elixir Vegetal de la Grande-Chartreuse” som 1764 modifierades till grön Chartreuse som vi känner den idag.
Varje år, 1605, vilket blir 16’e Maj, så firas 1605-Day världen över för att hylla ursprunget till Chartreuse.
År 1838 kompletterade munkarna sin gröna Chartreuse med en mildare och lite sötare likör vilken blev gul Chartreuse.
Idag är det endast två kartuseanmunkar, Dom Benoit och broder Jean-Jacques som känner till vilka 130 örter som receptet innehåller och i vilka proportioner de ska blandas. Varje år får de 18 ton av dessa levererade till klostret från hela världen, samt egna odlingar i omgivningen. Dessa skall sedan torkas, krossas och blandas i olika omgångar innan de transporteras till destilleriet i Voiron.
Innan likören slutligen tappas på flaska får den mogna på ekfat från Ryssland, Ungern eller Frankrike i munkarnas enorma lagringskällare som sträcker sig 164 meter under marken. Efter åratals lagring beroende på utgåva, är det munkarna och endast de, som avgör om likören är tillräckligt mogen för omvärlden.
